Jag glömmer aldrig den andra december.
Okej, lätt att säga såhär när den andra december inte ens är över men ändå.
Jag vaknade den 2 december 2013 kl 08:58 (för cirka sex och
en halv timme sedan när jag skriver detta)och mådde piss. Jag var täppt, snorig
och slemmig i halsen. Hade sovit dåligt, vaknat mitt i natten i panik av att
jag kände det som om jag inte kunde andas ordentligt. (Disclaimer! En del av
innehållet i den här texten är en mild överdrift, därför att det blir
intressantare att läsa då. Ni får tyvärr leva med detta, ”take it or leave it”
som man säger.) Jag bestämde mig för att inte gå till min lektion i Japansk
realia som skulle vara mellan 10:15- 12:00.
Vilket senare visade sig vara ett smart drag. Jag hade fortfarande inte klätt på mitt självömkande jag när mobilen ringde kl 11:57. Displayen visade ”Japanska Ambassaden”. Jag satte mig rakare upp i sängen och försökte låta som någon som inte var oduschad, snuvig och morgonrocksklädd när jag svarade ”Rosaline”. Hjärtat hamrade.
Under de 109 dagar som gått sedan jag fått veta att jag var rekommenderad till stipendiet, men alltså ännu inte fått det, så har jag försökt att inte hoppas. Försökt förbereda mig mentalt på ett negativt besked lika mycket som på ett positivt. Men det där fungerar ju aldrig.
Så när jag fick höra att ”grattis du har blivit antagen till stipendiet” så var det svårt att hålla tårarna tillbaka. På något sätt lyckades jag ändå hålla rösten stadig tills samtalet var slut. Sedan brast det. Vad som hände sen vet mamma bäst för det var dig jag pratade med först. Jag fick förklara flera gånger att ”jag har FÅTT det, jag har fått stipendiet” för jag grät så mycket att du trodde att jag inte hade det.
Sedan var det bara att ringa pappa, som av en osannolikt bra timing var nere i Göteborg, och berätta och sedan SPRINGA (för det gick inte att gå i normal takt hur jag än gjorde) över till toltorpsdalen där pappa, Jenny och farmor väntade. Vid detta laget kände jag mig helt frisk och lyckligare än jag någonsin gjort i hela mitt liv.
I juni i år, 2013, skickade jag in min ansökan för MEXT, 文部科学省 scholarship
for undergraduate students till Japanska Ambassaden i Stockholm.
Hela juli satt jag inomhus och pluggade istället för att njuta av den för
ovanlighetens skull vackra svenska sommaren. I slutet av juli åkte jag till
Stockholm för att skriva prov i japanska, engelska och matte. I början av
augusti åkte jag upp igen för en intervju.
Och nu har jag alltså äntligen fått stipendiet som kommer att ge mig betalda universitetsstudier i fem år. Jag får också flygbiljetten till och från Japan betald, plus en summa pengar varje månad som ska täcka boende och andra levnadskostnader. Ett otroligt generöst stipendium med andra ord som MEXT, Ministry of Education, Culture, Sports, Science, and Technology, delar ut till hundratals internationella studenter världen över varje år.
 |
| The moment of glory |
Denna bloggen har jag skapat för att jag vill dela alla mina upplevelser under denna fantastiska resa jag nu har framför mig, med familj, vänner och alla andra som har lust att läsa. En resa som jag drömt om ända sedan jag först blev intresserad av Japan och det japanska språket för ungefär 6 år sedan nu.
Det finns otroligt många klyschiga citat som skulle passa för att beskriva allt detta men jag tror jag nöjer mig med det gamla goda;
Den som
väntar på nåt gott…
