Vi Ses Igen!

Nejmen heeeeeejjj. Eum, det var ju... ett tag sen... Jag sa efter sommarlovet att jag skulle uppdatera oftare. HAHAHAHA vilket spratt! Till råga på allt, nu när jag äntligen skriver igen så är det för att berätta.............

JAG KOMMER HEM!

Japp, hem till Svea alltså. För gott. Eller ja, för den här gången i alla fall. Så jag tänkte att det skulle sitta bra med ett litet inlägg där jag förklarar varför (så att jag förhoppningsvis slipper dra historien de där extra hundra gångerna, men om ni ändå vill ha en one-on-one, mano a mano, så var inte blyga). 

Den här höstterminen har varit VÄLDIGT STRESSIG. Jag upplever inte mig själv som en särskilt lättstressad person, vilket jag tror att andra i min omgivning kan intyga, men de här senaste månaderna har varit helt sjuka. Jag har t.o.m. blivit fysiskt sjuk utav det, fått problem med att äta och känt illamående. Inte så idealt när en redan är i behov av lite mer isolering... 

Mitt i all den här stressen har jag då tänkt varför gör jag det här? Vad är målet? Ska det vara på det här viset får det vara för att få en jävligt stor belöning i slutändan. Men när jag tänkte efter så såg jag ingen sådan. Mina vänner tog sig igenom det hela genom att tänka på vart det skulle ta dem, att de skulle komma in på en riktig universitetsutbildning, där allt skulle bli mycket bättre. Det tror jag också att det kommer att bli. Men för mig räcker inte det riktigt. Moroten är för liten. Jag vet inte exakt vad jag vill bli, och jag vet inte heller säkert vad jag vill studera. Oavsett vad jag väljer så tänker jag att jag lika gärna skulle kunna studera hemma, så varför ska jag slita såhär mycket? Det handlar inte heller bara om studierna, när jag tänker på framtiden så känner jag att jag vill spendera den i Sverige. Det är mer en fråga om att det japanska samhället inte riktigt passar mig som person. Det är fantastiskt att resa här, det finns så mycket att se och göra, men att leva här till vardags är en helt annan sak.

Genom att bo och studera här så har jag lärt mig ofantligt mycket. Jag ångrar ingenting. Jag känner mig inte besviken att det inte blev så som jag tänkte från början. Jag har bara vunnit saker på att vara här. Men nu så känner jag mig nöjd. Något av det viktigaste jag har lärt mig är saker om mig själv. Vad jag klarar av, vad jag behöver för att må bra och hur mycket jag älskar Sverige. Jag älskar Japan också, men om jag får välja, så vill jag bo i Sverige. Det bästa är att jag FÅR välja - och jag väljer Sverige!

Jag har träffat så många underbara människor här och jag kommer definitivt åka tillbaka, eller åka till andra länder, för att träffa dem igen. Jag känner tacksamhet för allt de lärt mig och allt vi upplevt tillsammans. KÄRLEK TILL ER! 

SÅ. Med anledning av allt detta så åker jag hem. I övermorgon. 26e november, och kommer fram 27e. 

Japan, vi ses igen!

Guess Who's Back?

Long time no see, long time no see. (Om du kan höra soundtracket till de raderna blir det mycket coolare, om inte... synd, du är inte lika cool som jag. Eller TOP.)

Har kommit tillbaka efter en underbar semester i Sverige, fylld med besök hit och dit till nära och kära, en besatthet av The Walking Dead som tog mig igenom alla fyra säsonger och, kanske viktigast av allt, OST! Ni vet inte hur värdefull ost är. Jag vill att ni njuter av varenda bit, skiva, tar en tyst minut och är tacksamma för att den finns i era liv. Gör det nu. 

Har det gått en minut? Okej bra. Sedan jag kom tillbaka hit till Tokyo har jag gått på Pikachu-café, röstat på ambassaden och haft en supermysig utekväll med vänner och sempai(s). Jag tror det är dags att jag lär er det här ordet nu för det finns ta mig satan (a perkele) inget bra ord för det på svenska. Det närmsta  jag kan komma på är senior, men då låter det typ som om jag syftar på 

...Och det är inte riktigt det jag menar. Vad det betyder är någon som har mer erfarenhet än du inom en gemensam grupp. Det kan vara någon som går året över dig i skolan, eller som i det här fallet - någon som har varit med längre än du i sambaklubben.

Så nu när vi alla är med på tåget, förhoppningsvis, vill jag också tillägga vad det ofta innebär att ha en sempai när ni går ut tillsammans. De kommer antagligen betala hela eller delar av din nota. Det är helt enkelt så det fungerar. Det är därför vi alla skulle vilja förbli första-årare för alltid. Eller inte. Vi vet dock med säkerhet att vi alla skulle vilja förbli lediga för alltid. 

I'm Going To Off Myself

En utav många fraser med liknande innebörd som jag och mina kompisar använder väldigt frekvent just nu. (I ärlighetens namn tror jag vi alltid säger det ofta, men särskilt nu...). För vi  är nämligen inne i slutexamensveckan. Hurra. Underbart. Fantastiskt.

Vi har japanska såklart, uppdelat i 6 olika prov; uppsatsskrivning, kanji, grammatik, hörförståelse, läsförståelse och tal. Förutom det har vi även prov i, och det är här helvetet börjar på riktigt, japansk historia samt politik&ekonomi. På japanska. Skjut mig nu. 

Vi har åtminstone klarat av japansk historia, eller ja "klarat av" är nog fel ord - vi lever fortfarande i alla fall. Vi har dock politik&ekonomi kvar, vilket är nog för att man ska stänga av AC:n och därmed försäkra sig om att dö inom en ganska snar framtid. Det suger verkligen att känna sig så IQ-befriad som en gör under de här lektionerna och proven. Men det är väl också en erfarenhet antar jag, nu kan jag sympatisera med resten av världens alla idioter. Förutom en del av de andra eleverna här, de är helt enkelt för stenade för att hamna på min goda sida NÅGONSIN. 

Som tur är har jag underbara vänner som jag kan bitcha om allt detta tillsammans med, jag har nämnt dem tidigare men jag vill nu formellt introducera medlemmarna av bitch部 = bitch klubben; Lindsey, Inas och Alex (och jag då). Vi kallas detta eftersom det är det vi gör mest och bäst - klagar på allt och alla, och det behövs kan jag lova.

En annan metod vi tillämpar för att kommunicera våra känslor är genom att skicka bilder till varandra via appen snapchat. De ser oftast ut ungefär såhär...

Spelar ingen roll vart vi är, på tåget, på en formell fest, på en fotbollsarena... ingenting kan stoppa oss.

Ni kan ju se själva hur förtjusande de här tjejerna är, jag tror inte jag behöver säga något mer. Det är tack vare dem jag inte har gått och hängt mig själv ännu, och snart är det äntligen sommarlov. Bara några dagar till som jag måste hålla mig borta från stup och knivar... För er som har missat det kan jag dessutom avslöja att jag kommer hem till Sverige i sommar. Då kommer jag kräva er på en massa ostsmörgåsar, bara så ni är förberedda. För det här jävla landet har ju ingen riktig sabla ost. Det i sig är ju nog för att en ska slänga in handduken...

Oi! Oi! Oi! Oi!

Jag har nämnt den tidigare men nu känner jag att sambaklubben jag är med i förtjänar en ett eget inlägg. För jag ÄLSKAR ブラ研, bura ken! (ブラジル研究会 = "Brasilianska forsknings klubben") Som namnet avslöjar rör det sig alltså inte bara om samba, även om det är den stil som praktiseras mest, utan all möjlig musik och dans som har koppling till Brasilien utövas. 

Igår hölls en utav klubbens återkommande samba-partyn där olika grupper inom klubben uppträdde på scen i skiftande genrer. Det var samba (såklart), funk och till och med heavy metal - vilket de bad om ursäkt för eftersom det inte har sitt ursprung i Brasilien... Men det är det som är så chill med bura ken, folk får göra lite som de vill och de kan alltid förvänta sig en överväldigande positiv respons och uppbackning. 

Under partyt igår uppträdde förstaårarna för första gången. Tyvärr deltog inte jag, Alex eller Lindsey då vi inte haft tid att öva tillräckligt p.g.a. allt plugg. Men vi hade inte mindre roligt för det, stämningen var så hög att efter ett tag hade närmare hälften av den manliga publiken mystiskt tappat bort sina tröjor... 

Nu spårar det...

Den här grabben lyckades strippa SAMTIDIGT som han spelade, hur vet jag inte

Nu till något (inte helt) annat. För två veckor sedan åkte jag och Lindsey (Alex hade annat för sig) med på klubbens vårutflykt. Det innebar en dag och natt i det närliggande distriktet Chiba. Vi bodde på ett pensionat nära vattnet, där stränderna såg väldigt mycket ut som dem i Halland - jag började nästan ifrågasätta om jag inte hade, magiskt, kommit till Sverige på tre timmar med tåg och buss. Tre timmar iklädda gosedjursdräkter gjorda av fleece, för alla förstaårare var obligerade att vara utklädda under hela resan dit. Jag tror att temperaturen var uppemot 35 grader den dagen. Vår bästa val av outfit med andra ord. 

 

I'm not really smiling...

I bild: Mario, Luigi, Micheal Jackson (?), en broccoli och Ceasar m.fl.

När vi på något sätt, mot alla odds, lyckats ta oss fram till destinationen levande bar det av till en gymnastiksal där vi blev indelade i lag och tävlade i en rad olika lekar. Mitt lag var kusligt nära att komma sist men som tur var lyckades vi precis undkomma det obligatoriska straffet som väntar förlorarna. Ingen lek utan bestraffning i det här landet, annars kan det vara. Japan... 

Efteråt blev det bad (dock inte för mig och Lindsey som saknade baddräkter) och sedan vankades det BBQ, och efter DET- fyrverkerier på stranden, en japansk sommarklassiker. Fyrverkerierna var version lite mindre, men oavsett så var det en underbar upplevelse att stå på en strand i mörkret när det enda som lyser upp kvällen är gnistorna från 80 människors tomtebloss. (Nu kom däremot våra dräkter väl till pass eftersom det hunnit bli ganska kallt sen solen gick ner.) Jag och Lindsey fick också chans att ligga ner i sanden och beundra stjärnhimlen till ljudet av vågor, en syn vi saknat inne i stan. Mycket romantiskt. 

Tomtebloss - vilken lycka!

Om ni inte har förstått exakt hur underbar bura ken och människorna som utgör den är än, tja, då är ni nog inte kapabla till att förstå så mycket annat heller.

SYYYYYND!

Är antagligen det ordet jag använder mest just nu. Det har blivit lite av ett motto i min kompisgrupp, även hos de som inte kan svenska. Syyyyyynd! är det också att jag inte varit så flitig med att uppdatera min blogg på sistone. Jag har haft mycket för mig... Eller, tja, jag har levt livet!

Det här livet då, det innehåller till exempel numera att jag dansar samba varje tordag. Jag har nämligen gått med i en av skolans många klubbar, och denna ägnar sig åt brasiliansk musik. Förutom att det är roligt att dansa samba gick jag med i just den här klubben för att människorna är så otroligt sköna. Efter träningspassen är det alltid get-together där en kan lära känna alla och det är hur trevligt som helst varje gång! Enda nackdelan är att en är ganska trött i skolan dagen efter, för det brukar bli ganska långdraget... 

En annan långdragen aktivitet som jag upplevt sedan sist är "all night karaoke". Det är precis vad det låter som - sjunga karaoke hela natten. Vi började ungefär när sista tåget för kvällen går, typ 00:20, till 5 på morgonen då tågen börjar gå igen. Det var sjukt sjukt roligt, vill definitivt göra om det.

Och en till sak som är syyyynd! - vi öppnade precis påsen med frysta kanelbullar som vi köpte på IKEA för ett tag sedan. De var ogräddade..... Frysta, ogräddade kanelbullar. IKEA, I TRUSTED YOU!!!!:((((

Vad mer har hänt... Åh juste, vi hade en välkomstfest för alla stependiater. Det var ganska formellt, med folk från ambassader och representanter från departementet som delar ut stipendiet och så vidare. Därför hade jag, Alex och Lindsey kostymer på oss - vilket fick oss att känna oss som hemliga agenter bland alla folkdräktsklädda studenter. 

I fredags besökte jag en japansk låg/mellanstadieskola. Barnen var jättesöta och tog emot oss som celebriteter när vi kom in i deras gymnasiksal. Sedan fick vi se dem uppträda i sång och trumspel innan vi blev indelade i grupper och ägnade resten av tiden åt att leka (kull, hopprep, kurragömma...). Jag sov som en stock den natten.

Golden Week

Under förra helgen samt måndag och tisdag inföll en rad olika helgdagar efter varandra vilket innebär att vi hade ett litet mini-lov, som kallas Golden Week. 

Jag började mitt lov på fredagen efter skolan med att åka till Chofu med Lindsey och skaffa en efterlängtad mobiltelefon! Så nu har jag en sprillans ny iPhone5, jag kan kontakta omvärlden - ganska glad! :DDD 

Jag har ett litet näbbdjur som hjälper mig att hålla skärmen ren <3

Jag hann också med att förlora min karaoke-oskuld! Nu vill jag gå på karaoke hela tiden...

På lördagen åkte jag och Alex till IKEA!!! Det första vi gjorde var att gå till cafeterian och käka "Suueeden meetobooru". Sedan gick vi omkring och letade mattor, gardiner, duschdraperi. Okej jag ska vara ärlig, det var mest jag för att jag är en diva när det kommer till inredning. Det kändes som om vi var ett gamalt gift par; Alex körde vagnen medan jag gick och grubblade över vilka gardiner jag skulle ha; "njaaaeee den här färgen går inte ihop så bra med sängkläderna, och jag gillar inte tyget på den här, det här mönstret är lite..." Ledsen Alex... Sedan skulle vi ju bära hem allt detta också, det var dessutom sjukt varmt just den dagen (nästan 29 grader tror jag), men så värt deti slutändan! Så här är lite bilder på hur mitt rum ser ut ny med de nya textilerna och framförallt kanske - alla affischer!

Nu till söndagen, då det äntligen var dags för vår sight seeing av Tokyo tillsammans med två super schyssta japanska killar (som förövrigt båda har varit utbytesstudenter i USA och prtatar flytande engelska, så vi kunde prata både det och japanska men för att vara ärlig så blev det mest engelska...). Eftersom det som sagt var lov var det ännu mer folk än vanligt så vi stannade inte så länge på varje plats utan åkte runt mycket. Vi hann med att se två olika tempel, först ett shintoistiskt, Meiji, och sedan ett buddhistiskt, Asakusa.  Förutom tempel såg vi också skytree, som är 634 m högt, men vi åkte aldrig upp i det p.g.a. av den enorma folkmassan. Vi kom inte heller in på mumincaféet som jag hade velat gå till - väntetiden på att få en plats var 5 timmar. Nej tack! Vi gick över Shibuya crossing, ett stort övergångställe där det fullkomligt myllrar av folk och åkte med monorail till Odaiba, en konstgjord ö där bl.a. ett stor TV-hus ligger. Utsikten är otroligt vacker - perfekt ställe att ta kort, särkilt bredvid kopian av frihetsgudinnan, version mindre. Vill dit igen!! 

 Sen blev det måndag och då åkte jag och Alex till Kichijoji och hade kul, tog purikura igen fast bara vi två den här gången. På kvällen gick jag och Inas, den indonesiska tjejen på bilderna ovan, till en festival som hölls ganska nära där vi bor - kurayami matsuri ("mörker festivalen") Nu menar jag inte den typen av festival som till exempel way out west eller nåt sånt, utan mer som en ceremoni... Okej jag ska försöka förklara vad det går ut på. I shinto-templet, runt vilket den här festivalen hölls, bor det gudar. En gång om året förflyttas de här gudarna till små hus som en massa personer sedan är med och bär omkring på. Varför har jag glömt, gudarna kanske bara vill ha lite frisk luft en gång om året? Kolla på bilderna så tror jag ni förstår hur det såg ut. Såklart såldes en massa mat och dryck i stånd överallt och här och var uppträdde folk i traditionell dans och musik. Mycket intressant var det i alla fall!

 

Nästa dag var tisdag, alltså sista lovdagen och då gjorde jag... Absolut ingenting! :D

Oh, Vilket Party!

I senaste inlägget skrev jag om hur jag och mina kompisar hamnade, ganska slumpmässigt, på ett party med brasilianskt tema. Sedan dess har vi hunnit gå på ett till party, dagen efter faktiskt. Kort sagt - they like their parties. Vi kanske ska till ett till imorgon, den brasilianska klubben har träff varje torsdag men tydligen ska det vara synonymt med fest så vi funderar på att gå dit. 

Innan jag berättar om alla dessa festligheter tänkte jag dock börja med ett, lite mindre exalterande perhaps, park-besök. I fredags hade jag interkulturell kommunikation och vår lektion gick ut på att gå runt i närliggande Nogawa park och "observera". Så det gjorde vi och passade på att leka lite på lekplatsen samtidigt (de hade en linbana!).

Det var superhärligt väder den dagen och parken var väldigt fin så det var inte så outhärdligt som fjärde perioden (kl 14:20-15:50) annars kan vara en fredag när en längtar efter helg.

Efter parkbesöket var det då äntligen party-time igen, en klubb som ägnar sig åt att tussa ihop utvytesstudenter (vi) och japanska studenter på universitet hade ordnat en fest i cafeterian. Jag och Alex var lite oroliga att det bara skulle vara en massa utbytesstudenter, för vi ville ju gärna skaffa lite japanska kompisar. Det visade sig dock inte vara några problem, så fort vi gick in i rummet kom det fram en grupp med japaner som började prata med oss och så fortsatte det hela kvällen. 

Festen varade bara i två timmar men jag hade väldigt roligt och fick en del nya kompisar. Alla hade en massa frågor om Sverige, många trodde att vi pratar engelska till exempel. Den allra knäppaste frågan, nej konstaterandet ska jag säga, jag fick riktat mot mig var "du har blåa ögon". You don't say?! Hade ingen aning... Någon dag senare fick jag detta bekräftat igen av en kille jag har gått i samma klass som i snart en månad nu... Bra jobbat. På tal om klass så har jag en bild på min, från vår första dag i skolan. 

 

I söndags skulle vi egentligen ha åkt till ett mumincafé men det blev lite missar i kommunikationen med kompisarna så det blev inget av det. Jag och Alex åkte till Korea Town istället, så jag klagar inte. Där köpte jag en shitload med skivor, posters etc. med min favoritgrupp vilket gjorde mig löjligt lycklig. Så nu är mitt rum tapetserat i bilder på koreanska pop-killar, återigen - jag klagar inte!

Och så igår var det en helgdag så jag och Alex åkte för att träffa Lollo, en svensk tjej som fått ett annat stipendium. Vi hade lovat henne att gå med på japaska mästerskapen i judo. Vilket vi ångrade bittert när vi fick reda på att 1) vi var tvungna att ta ett tåg kl 08:20, 2) det skulle hålla på hela dagen, 3) vi blev erbjudna att hitta på nåt med några japanska killar vi hade träffat på festen fredagen innan. Det var inte helt ointressant dock men värmen inne i arenan var kvävande så efter åtta timmar var vi minst sagt möra. Den här synen muntrade dock upp mig något;

Kostym-män som kryper omkring och skurar golv, jahapp inget konstigt.

Jag hade hellre spenderat dagen med mina nya japanska vänner men jag misströstar inte för under Golden Week, en fyra-dagar-lång ledighet som börjar på lördag, så har vi bestämt att vi ska hitta på något. Förhoppningsvis inkluderar det även mumin-caféet som vi missade föregående söndag (fingers crossed).

Några av dem jag antagligen ska hitta på något tillsammans med under lovet :D

Get Up! Get On Up!

...Stay on the scene. Like a sex machine♪

Ja så kan det låta när en hamnar på ブラジル研究会, en klubb ängnad åt brasiliansk musik och dans här på skolan. De hade en uppvisning igår, där ett flertal grupper uppträdde i olika stilar från samba till funk, som jag, Alex och Lindsey gick och tittade på. Lindsey hade blivit ditbjuden av någon hon kände så jag och Alex bara hängde på, inte för att vi var särskilt intresserade av att gå med i klubben utan bara för att det var rubricerat som party - och det säger en ju inte gärna nej till. 

Det var ju förvisso inte riktigt ett party, men inte långt ifrån. Alla på scen gav järnet, publiken ville inte vara sämre - stämningen var helt enkelt på topp. Folk dansade hej vilt, skrek, klädde av sig... Ja, en började undra om en verkligen fortfarande befann sig i Japan. Självklart var det samba-dansöser också i de tillhörande dräkterna. Mycket festligt! Om ni inte har fattat än exakt hur hög stämningen var så ta en titt på bilderna här nedan från "sex machine"-framträdandet... 

 

Inte nog med att vi fick se alla de här sköna människorna spela ut, efter alla uppvisningar var klara blev vi bjudna att följa med på klubbens efterfest. Ja, så kan det gå. Så vi följde helt enkelt med till övervåningen av en liiiiiiiten liiiiiten bar i närheten, det var egentligen mer som att vara hemma i någons lägenhet. Där trängde vi ihop oss runt låga bord på golvet och åt/ drack helt gratis (jag och Alex kunde dock bara dricka juice eftersom det är 20årsgräns här i Japan och vi inte vill riskera att bli hemskickade T-T). 

Vi satt och snackade där i ett par timmar med en stackars japansk kille som hade oturen att hamna bredvid oss utlänningar. Han var, turligt nog, väldigt tålmodig och vi lyckades kommunicera relativt bra även om det oundvikligen blev lite awkward silence emellanåt. 

Det bästa under kvällen, however, måste nog ändå varit när jag hörde röster ropa "hey" bakom mig och vände mig om för att se två (antagligen lite påverkade) killar. De sa "hey, hello" igen så jag svarade med ett "hello" tillbaka, och fick då ett "hey beautiful" till svar. Eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera på detta nickade jag bara lite och möttes då av ett "ah, sumimasen" (ursäkta/ förlåt) tillsammans med en liten bugning. Håhå jaja, de försöker vara coola men i slutändan är de ändå bara artiga japaner. Bless their innocent hearts...

Gör Vad Du Vill

Tack, det är precis vad jag gör. Som att äta pannkakor till middag - här ser vi till att utnyttja fördelarna med det så kallade vuxenlivet till fullo. För det är så vuxet att använda sin frihet att ta vilka beslut en vill till att äta pannkakor.... Shut up!

Money well spent.

Det här fantastiska konstverket fann jag på Eggs 'n Things som jag besökte tillsammans med vänner från skolan, i Harajuku. En populär restaurang med influenser från Hawaii som serverar omeletter, våfflor och annat gott utöver de här GUDOMLIGA pannkakorna. Hade klarat mig fint utan fullt så mycket grädde dock... Harajuku är också känt för sitt lite udda utbud av kläder - det är här du hittar den perfekta goth-outfitten vad det nu än kan vara du är ute efter. Här är ett exempel på hur en butik, som du nog har svårt att hitta någon annanstans, kan se ut:

Välkommen in! ... errr thanks...

Just den butiken gick vi faktiskt inte in i... Men våra plånböcker fick sin beskärda del av övergrepp ändå, Harajuku är verkligen farligt med alla sina söta kläder T_T

För att återgå till ämnet konst, som jag nämnde i samband med pannkakorna, så var vi på ett museum i veckan med skolan. Närmare bestämt Fuchu Arts Museum som alltså ligger i samma stadsdel vi bor i, där vi tittade på en utställning om konst från Edo-perioden (1603-1868). Tyvärr tog jag inga foton där för jag tror inte det var tillåtet men här är en bild från google som visar hur museet ser ut utanpå i alla fall.

I helgen var vi alltså i Harajuku och slösade pengar och igår (lördag) visade Liz, en skolkamrat, oss vägen till en supermarket inom gångavstånd. Vi passerade många gulliga hus på vägen, traditionella japanska men även västerländskt inspirerade "Maple Town". 

Tycker jag borde få ett boende här automatiskt, jag heter ju ändå Lönnroth...

Vi hade bestämt oss för att ha ett litet knytkalas i ett utav uppehållsrummen så när vi kom hem efter shoppingen blev det direkt att ställa sig att göra köttbullar - de var mycket uppskattade kan jag lova, inte minst av mig själv och Alex.

Igår hämtade jag också mitt paket från Sverige som innehöll sängkläder och en massa, massa påskgodis! MUCH APPRECIATED! Tack så mycket, sov väldigt gott inatt.

Hurtbullar, Hundar och Hundra Indier

Nej men ärligt talat, varför är alla här så sjukt sportiga?? Jag har tydligen hamnat i Tokyos nr.1 hurtbulle-kvarter. Jag är omringad av idrottsplaner, där det verkar hållas turneringar av olika slag varje helg (fotboll, futsal, baseboll etc) och vart jag än går blir jag omsprungen av joggare - särskilt kl sent på kvällen. Börjar fundera på om detta är någon slags hemlig plan från universitetets sida; skicka ut en massa joggare för att vi ska känna oss tvingade att vara hälsosamma...

Sen har vi ju alla hundägare överallt, vilket jag i och för sig inte har nåt emot men de är också misstänksamt många. Och vart, VART kommer alla dessa indier ifrån?! Helt plötsligt så har omkring hundra indier mystiskt flockats här i området. De får gärna vara här, don't get me wrong, jag är bara så otroligt nyfiken på vad det är som har lockat så löjligt många indier hit. 

Okej nu till lite mer relevant information om mitt liv och så vidare (var bara tvungen att få med hurtbullar, hundar och hundra indier på något vänster - titeln var ju för bra för att inte använda... Det är sant dock att det är väldigt mycket joggare och indier här. Hundarna kanske inte är så många... men ändå!)

Veckan har varit fullspeckad med japanskastudier, tyvärr blev jag placerad i en klass där vi i princip börjar från scratch. Det beror på att vi har två klasser där eleverna redan kan väligt mycket och sedan är resten i stort sett såna som min klass - från ruta ett. Jag vet inte varför de inte har mer steg i skalan men så är det i alla fall. Jag är inte allt för oroad dock, tempot är extremt fort och vi kommer snart att komma upp i mer avancerad level, det gäller bara att stå ut de här första veckorna som blir ganska tråkiga för min del. Dessutom så är mina klasskamrater (vi är nio stycken) och de flesta av mina lärare så bra och trevliga att jag känner mig hyfsat nöjd med tillvaron ändå. 

En annan sak med min skola som är bra är cafeterian - det finns hur mycket som helst att välja på och rätterna kostar under 500yen, vilket är typ 30kr. B-R-I-L-L-I-A-N-T!

Helgen har också varit extremt händelserik med en massa utflykter hit och dit. På torsdagen efter skolan så åkte jag och några vänner till Shinjuku helt spontant. Vi shoppade såklart - en kan bara motstå så mycket gulligt till en viss gräns. Vi fikade också på ett jättesött café. 

Tiramisu-crêpe anyone?

Shinjuku var häftigt men jag måste säga att jag definitivt föredrar stället vi åkte till nästa dag;
Kichijoji. Det ligger betydligt närmare, är mindre och alltså mer koncentrerat, har allt och är samtidigt väldigt mysigt. Den kvällen kom vi inte hem förrän halv elva... 

På lördagen var jag och samma gäng som från fredagen i Akihabara; Tokyos elektronik- och anime-mecka. Det var coolt och så men jag blev lite trött på anime och elektronik efter ett tag... Kichijoji och Ikebukuro, som vi åkte till förra helgen, är absolut att föredra enligt mig. 

Idag, söndag, har jag mest tagit ett välbehövligt break och inte gjort särskilt mycket förutom att handla lite med Alex. Nu är det läggdags, imorgon börjar skolvecka två... Heja heja! Som avslutningsbild får ni en titt på lite morgondimma sett från min balkong. :)

Te, Turer och Trasiga Toaletter

Helgen är nu över, det är måndag och vardagslivet kryper fram ur sin bortglömda vrå. ... Men det skiter vi i och skriver om allt som hände i helgen istället.

I lördags åkte jag, Alex och en malaysisk tjej som heter Yu Yu till Ikebukuro (city med andra ord, inte som här ute på vischan). Där mötte vi Lollo (svensk specialised training stependiat) och en japansk vän till Yu Yu - Sally. Detta var otroligt bra eftersom hon kunde hjälpa oss att hitta allt som vi behövde köpa; riskokare, vattenkokare, adapter, galgar, krokar, almanacka, bentolåda...

 

Kolla vad vi hittade!!!!??!!

Dessutom fixade hon så att vi fick rabatt när vi handlade!! Tack Sally~ 

Förutom att handla en massa grejer så åt vi mat på en "family restaurant" (a.k.a. billig mat och drick-hur-mycket-du-vill). När vi gick dit var det mycket folk, vilket det är nästan hela tiden, så Sally skrev sitt namn på en lista och så gick vi och gjorde nåt annat i 20 min, kom tillbaka och då fanns det ett ledigt bord till oss- super smart!

Efter maten gick vi till en arkad där vi tog foton i en fotomaskin som här kallas purikura. Det är inte riktigt som en vanlig fotomaskin, alltså en sån som finns på tågstationer och så där det går att ta passfoto-liknande bilder. O nej, detta är helt annorlunda - fotona är annorlunda, syftet är annorlunda, priset är annorlunda och nivån av hur underhållande det är är...

You get the point, right? 

Hursomhelst var det en superkul dag och vi kom inte hem förrän vid tio på kvällen (vi åkte vid kl ett). Såklart var vi tvungna att ha lite tea-time för att inviga vår vattenkokare när vi kom hem. 

På söndagen fortsatte shoppandet, jag och Alex åkte till en 100yen-affär, där allt kostar 100 yen (motsvarande ca 6kr). Vi köpte en massa praktiska saker som papperskorgar, stekspadar, städartiklar etc etc. 

Innan vi kunde åka iväg och handla var vi dock tvungna att vänta på en person som skulle komma och fixa min toalett (han kom förresten precis igen när jag skriver detta) som inte har velat sluta droppa sedan jag flyttade in... Vill inte ens tänka på vad min nästa vattenräkning kommer att ligga på T_T

Jag har dekorerat mitt rum lite nu så jag slänger in lite bilder på det även om det inte riktigt har med nånting att göra (fast jag gjorde det mesta av inredningen i helgen så det kanske räknas?) 

Ja, och nu när jag ändå är off-topic - Här är en vacker solnedgång sedd från trappan upp till 5:e våningen av mitt dorm, där jag bor :)

Sju Resor Värre

Okej så jag är äntligen framme! Och så här gick resan....

Flygresan gick bra i stort sett, maten var helt okej, jag såg på 'The hunger games: Catching fire'... Men när vi skulle landa... Så mådde jag helt plötsligt inte bra, och hur jag än försökte hjärntvätta mig själv att "jag är okej, jag mår bra" så slutade det med att jag spydde. Min stackars fransyska till granne fick hjälpa mig med en spypåse. 

Sen var det direkt vidare till immigration - eller ska jag säga helvetet? Kön var oädnlig, tog långt över en timma, och det var SÅ VARMT! Jag var jättetrött, hade kanske sovit 2 timmar på planet och i Sverige-tid var klockan runt 3 på morgonen. Men även om jag kände att jag höll på att kolapsa så lyckades jag ta mig fram till slutet av kön. ... Och då spydde jag igen, i en papperskorg. Som tur var var jag för utmattad vid det laget för att känna mig generad. 

När jag äntligen tagit mig igenom immigration-proceduren så hämtade jag mina väskor och letade upp personalen som skulle transporetra oss till skolan. Vi blev visade till en buss där vi fick vänta ungefär 2 timmar på några fler personer innan vi åkte. Såklart sov jag som en stock på bussen. 

Sen kom vi fram till skolan och blev tilldelade våra rum, och eftersom jag var så trött (och hade spytt) så orkade jag inte skaffa nåt att äta så jag gick och la mig - och sov till morgonen. När jag hade vaknat gick jag till skolans egna lilla kiosk, the "co-op" eller coop som jag kallar det, och köpte lite frukost - juice, yoghurt och risbollar. Tyvärr ville inte min mage ha mat än så jag spydde upp det också. 

Vid 11:30 skulle vi träffas för att åka till "the city hall" där vi skulle registera oss. Vi åkte världens minsta buss dit, som vi knappt fick plats i -  seriöst, den var mer som en bil. Registereringen innebar mest en massa väntande och när vi hade kommit tillbaka till universitetet skulle vi fylla i vad som kändes som hundratals papper som hade att göra med att öppna bankkonton. När vi var klara var klockan 17:00 och vid det laget var jag så trött och hungrig, eftersom jag i princip inte hade ätit någonting på över en dag. Så jag och två andra tjejer gick till en liten närbutik i närheten av universitetet och där träffade jag - Alexandra!!! Hon hade precis kommit fram från flygplatsen och att se henne var verkligen ett haleluja-moment. Allt kändes plötsligt mycket bättre och lite senare kunde jag äntligen få lite mat att stanna i magen när jag åt inne på Alexandras rum. 

Imorgon är det entrance ceremony och sedan någon slags orientation. Oavsett vad som händer är jag helt säker på att det kommer bli en mycket, mycket bättre dag än de två senaste...

Commencing Countdown...

En vecka. En vecka är det kvar tills jag åker till Tokyo. Va? Nääää...jo. Den 1:a april smäller det (ja, jag vet - 1:a april. Det är ju sjukt så det räcker).

Det har gått så fruktansvärt fort, den sista månaden... Eller, 4 månaderna, sen jag först fick beskedet. De första tre månaderna tänkte jag bara på hur roligt jag kommer att ha, och det gör jag fortfarande, men nu har jag också börjat tänka på allt som jag lämnar här hemma - som inte kommer att vara "hemma" längre. 

Det har varit avskedsfester och träffar med en massa människor och alla verkar ha fattat att jag åker, jag faktiskt åker nu, mer än vad jag själv har. Eller, jag tror att jag medvetet försöker att inte förstå, för just den där biten att åka och att lämna, det känns så sorgligt. 

Jag har drömt om att åka till Japan sedan jag var 12 år. Så många gånger har jag fantiserat om det och inte en enda gång har det funnits ens ett spår av vemod när jag har föreställt mig att lämna den plats och de människorna som utgör det jag kallar hem. Men det finns spår nu...

On the birght side (som ju är den vi alltid ska se på, har det kära Monty-gänget lärt oss) har fått kontakt med lite olika personer, blivande klasskompisar och andra. Det är jätteskönt att veta att det kommer finnas människor som jag känner runt omkring mig från det att jag kommer fram. Så tack till Alexandra, Inas, Lovisa och Jasmine för att ni finns och kan lugna mina stackars nerver. ... Det där fick mig att känna mig som en viss...

Mrs. Bennet: Have you no consideration for my poor nerves?
Mr. Bennet: You mistake me, my dear. I have the utmost respect for your nerves. They've been my constant companion these twenty years. 

På det mer praktiska planet så är sorterandet och packandet förhållandevis under kontroll (allt är ju relativt, även kaos), och alla visum och flygbiljetter är fixade och klara. 

Så, hur ska jag summera det här... Mest är det (det här som ska hända, händer?) helt fantastiskt, men bitvis är det lite (mycket) panikartat och sjukt läskigt. Men det är nog så det ska vara. Eller?