En vecka. En vecka är det kvar tills jag åker till Tokyo. Va? Nääää...jo. Den 1:a april smäller det (ja, jag vet - 1:a april. Det är ju sjukt så det räcker).
Det har gått så fruktansvärt fort, den sista månaden... Eller, 4 månaderna, sen jag först fick beskedet. De första tre månaderna tänkte jag bara på hur roligt jag kommer att ha, och det gör jag fortfarande, men nu har jag också börjat tänka på allt som jag lämnar här hemma - som inte kommer att vara "hemma" längre.
Det har varit avskedsfester och träffar med en massa människor och alla verkar ha fattat att jag åker, jag faktiskt åker nu, mer än vad jag själv har. Eller, jag tror att jag medvetet försöker att inte förstå, för just den där biten att åka och att lämna, det känns så sorgligt.
Jag har drömt om att åka till Japan sedan jag var 12 år. Så många gånger har jag fantiserat om det och inte en enda gång har det funnits ens ett spår av vemod när jag har föreställt mig att lämna den plats och de människorna som utgör det jag kallar hem. Men det finns spår nu...
On the birght side (som ju är den vi alltid ska se på, har det kära Monty-gänget lärt oss) har fått kontakt med lite olika personer, blivande klasskompisar och andra. Det är jätteskönt att veta att det kommer finnas människor som jag känner runt omkring mig från det att jag kommer fram. Så tack till Alexandra, Inas, Lovisa och Jasmine för att ni finns och kan lugna mina stackars nerver. ... Det där fick mig att känna mig som en viss...
Mr. Bennet: You mistake me, my dear. I have the utmost respect for your nerves. They've been my constant companion these twenty years.
På det mer praktiska planet så är sorterandet och packandet förhållandevis under kontroll (allt är ju relativt, även kaos), och alla visum och flygbiljetter är fixade och klara.
Så, hur ska jag summera det här... Mest är det (det här som ska hända, händer?) helt fantastiskt, men bitvis är det lite (mycket) panikartat och sjukt läskigt. Men det är nog så det ska vara. Eller?
